On love
Ibland kan jag känna mig lite bunden av att den här bloggen inte är anonym. Att jag faktiskt nog vet och känner till de flesta som läser här och bryr mig lite för mycket om vad ni tänker om det jag skriver.... Ikväll är en sån där kväll när jag bara vill ösa ur mig vad jag tänker och känner och ni får ursäkta mig :)
Jag har haft ett samtal med en kollega som ska separera från sin man och jag vet inte alla orsaker till det men vi pratade om förhållanden, kärlek och allt som hör det till. Har tänkt rätt mycket på det vi sa och på andra personer i min närhet som har problem i sina förhållanden av alla de slag och jag börjar verkligen på allvar undra om det verkligen går att ha ett bra förhållande idag.... och om jag nånsin ska kunna träffa någon att ha ett sånt bra förhållande med.
Vi verkar alla ha så olika prioriteringar om vad som är viktigt i livet idag att det verkar hopplöst att hitta någon (som man också förhoppningsvis blir kär i) som delar ens syn på livet. För prioriteringar får konsekvenser vilket verkar vara ett problem för många (och främst killar) att inse: sätter man jobbet främst och låter all tid och energi gå åt där så kanske det inte är så konstigt när ens förhållande rasar samman. Jag menar visst satsa på jobbet om det är det du vill, men se inte så förvånad ut när andra saker i livet inte går på räls :) Liiite konsekvenstänkande besitter vi väl ändå... och någonstans så säger det en hel del om en som person vad man väljer att lägga ner sin tid på. Vårt handlande säger mer än våra ord..... det är väl därför det inte räcker med att höra orden "jag älskar dig" utan man måste få uppleva det i handling också för att tro på det och förstå det.....
Ja lite spridda tankar från min sida ikväll.... en kväll när jag tänker mycket på det här med kärlek, och nog för att jag är lycklig i mitt liv med mina vänner och familj, jobb och allt, så känner jag att det fattas mig... det fattas någon att dela allt det roliga och det sorgliga med..... och jag lever på hoppet att han en dag ska korsa min väg. Även om min moster vid ett väl valt tillfälle sa till mig att jag kommer ha svårt att träffa någon jag vill vara tillsammans med ,då mina föräldrar satt en alldeles för hög ribba i att ha ett bra förhållande. (Säg inte sånt till en singelflicka på en möhippa förresten) Men jag vägrar att tro att för höga krav är problemet! Att växa upp i ett kärleksfullt hem kan inte vara ett handikapp utan det borde snarare vara tvärtom.... Så känner du någon bra kille så skicka honom gärna min väg :)
Jag har haft ett samtal med en kollega som ska separera från sin man och jag vet inte alla orsaker till det men vi pratade om förhållanden, kärlek och allt som hör det till. Har tänkt rätt mycket på det vi sa och på andra personer i min närhet som har problem i sina förhållanden av alla de slag och jag börjar verkligen på allvar undra om det verkligen går att ha ett bra förhållande idag.... och om jag nånsin ska kunna träffa någon att ha ett sånt bra förhållande med.
Vi verkar alla ha så olika prioriteringar om vad som är viktigt i livet idag att det verkar hopplöst att hitta någon (som man också förhoppningsvis blir kär i) som delar ens syn på livet. För prioriteringar får konsekvenser vilket verkar vara ett problem för många (och främst killar) att inse: sätter man jobbet främst och låter all tid och energi gå åt där så kanske det inte är så konstigt när ens förhållande rasar samman. Jag menar visst satsa på jobbet om det är det du vill, men se inte så förvånad ut när andra saker i livet inte går på räls :) Liiite konsekvenstänkande besitter vi väl ändå... och någonstans så säger det en hel del om en som person vad man väljer att lägga ner sin tid på. Vårt handlande säger mer än våra ord..... det är väl därför det inte räcker med att höra orden "jag älskar dig" utan man måste få uppleva det i handling också för att tro på det och förstå det.....
Ja lite spridda tankar från min sida ikväll.... en kväll när jag tänker mycket på det här med kärlek, och nog för att jag är lycklig i mitt liv med mina vänner och familj, jobb och allt, så känner jag att det fattas mig... det fattas någon att dela allt det roliga och det sorgliga med..... och jag lever på hoppet att han en dag ska korsa min väg. Även om min moster vid ett väl valt tillfälle sa till mig att jag kommer ha svårt att träffa någon jag vill vara tillsammans med ,då mina föräldrar satt en alldeles för hög ribba i att ha ett bra förhållande. (Säg inte sånt till en singelflicka på en möhippa förresten) Men jag vägrar att tro att för höga krav är problemet! Att växa upp i ett kärleksfullt hem kan inte vara ett handikapp utan det borde snarare vara tvärtom.... Så känner du någon bra kille så skicka honom gärna min väg :)
Kommentarer
Trackback