wishfulthinking

Att stanna upp och reflektera över sitt liv gör vi alldeles för sällan. Vi kämpar på i vår vardag och fyller vår tid med allt som måste hinnas med. Därför blir det en mäktig känsla när man väl stannar upp i vardagslunken och funderar på vad man håller på med, är det här det jag vill göra, är jag lycklig, vad är det som betyder något i mitt liv egentligen.....

Ett sånt tillfälle brukar vara när man har semester från jobbet och får distans till vardagen. Jag kände väldigt starkt i somras att jag är på helt fle ställe i mitt jobb och jag verkligen vill göra något annat. Men sen har vardagen satt igång och den starka känslan är inte alls lika stark längre.

Att stå vid någons grav och tända ett ljus är också ett sätt att stanna upp och reflektera. Över den person som inte finns med oss längre och över våra egna liv som faktiskt kommer att ta slut en dag... Gör jag det jag vill med mitt liv? Är jag lycklig där jag är?

Surahammars kyrkogård, där farmors grav finns, var igår fylld med ljus, tankar på dem som inte finns bland oss längre. Det var väldigt rörande att gå omkring där och se en plats fylld med så mycket känslor.



Vi borde stanna upp oftare, om inte annat för att se att vi fortfarande är på rätt kurs...