hopp om livet
Jag och mamma sitter och sjunger och dricker att glas vin..
Övar på en sång jag och syrran ska sjunga på kusinens dop...Saknar sången.
Har lovat mig så många gånger att jag ska ta tag i det där men det blir aldrig av.
Tiden räcker aldrig till på nåt sätt.
Den här staden har en märklig inverkan på mig. Blir så tankfull, utvärderande....
Känns som att jag många gånger går vilsen mellan veta och vilja och väntar på svar.. Men det är mitt liv nu, min tid och mina val....
Livet lekte
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.
Här samlar jag mina tankar, vill börja om på nytt
Jag vill måla mina bilder i min egen färg den här gången...
Det är en vacker kväll, kanske sista grillkvällen. Blir många skratt och prat om gemensamma minnen, härligasommarminnen. Hopp om att nästa sommar blir annorlunda.
Jag vill ha det självklara som finns mellan dem. Ömheten, närheten. Blickar som förstår, som ser.Händer som vidrör. Ögon som utstrålar kärlek. Trots allt så finns det där, så självklart, så enkelt. Ge mig det så ska jag inte kräva något mer av livet jag lovar...
Härligt att få se vad du tänker och känner. Du skriver jättefint! Och det var toppen att ses! Måste göras snart igen! Kram!